Det här blogginlägget kommer att behandla själva utvecklingen av de mänskliga rättigheterna, och den vetenskapliga och filosofiska debatt som finns inom mänskliga rättighetsstudier kring denna successiva förändring. Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om feministisk kritik mot de mänskliga rättigheterna. Läs gärna den också: Finns det en androcentrism i mänskliga rättigheters historia?

Vissa kritiker anser att det pågår en inflation av de mänskliga rättigheterna och att begreppet därmed håller på att vattnas ur och förlora sin kraft. Men kan detta verkligen stämma? För att kunna nå ett svar på denna frågeställning så kommer jag att undersöka utvecklingen av de mänskliga rättigheterna utifrån de så kallade första, andra och tredje rättighetsgenerationerna. Begreppen positiva och negativa rättigheter kommer också att vara en central del av texten. En extra fördel med detta tillvägagångssätt är att man samtidigt får en djupare förståelse för de faktiska och verkliga kostnaderna för de mänskliga rättigheterna. För precis som allting annat som vi värdesätter i denna värld så kommer även våra mänskliga rättigheter med ett pris.

Idéerna om mänskliga rättigheter har sina rötter i den västerländska civilisationen, och den västerländska civilisationens ursprung var antikens Grekland där stadsstaterna var klassamhällen och slavbaserade – detta gällde även antikens Aten som var världens första demokrati. Man kan följaktligen redan här förstå att dagens mänskliga rättigheter har utvecklats och kommit en lång väg sedan Aristoteles och Platons dagar under antikens Grekland.

Enligt den rådande idén om mänskliga rättigheter så har varje människa – oavsett om du är man eller kvinna, sjuk eller frisk, rik eller fattig, och så vidare – rätt till de mänskliga rättigheterna. Men under en längre tid så ansågs bara personer som besatt vissa utvalda och specifika egenskaper som värdiga rättighetsinnehavare, såsom att personen var en arbetsförmögen och jordägande man. Men vad kännetecknar då dessa mänskliga rättigheter?

Vi kan dela upp de mänskliga rättigheterna i olika grupper eller generationer. Tanken bakom denna uppdelning är att det finns två typer av mänskliga rättigheter, eller rentav tre typer som flera rättighetstänkare idag har börjat hävda. Rättigheterna i dessa olika generationer karakteriseras av de unika objektiven som varje generationsrättighet gör anspråk på.

Den första generationen innehåller civila och politiska rättigheter, och de tillhör den första generationen av den enkla anledningen att de var de allra första rättigheterna som hävdades av människorättsaktivister. De representerar alltså den klassiska och traditionella innebörden av de mänskliga rättigheterna. Denna rättighetsgeneration har fokus på individen i samhället och ger primärt olika friheter och juridiska skydd för medborgaren gentemot staten, naturligtvis innefattar den också rättigheter för individen gentemot andra privatpersoner i samhället. Till exempel ger den första generationen individen rätt till yttrande- och åsiktsfrihet; rätten till en rättvis rättegång; rätten till rörelsefrihet; rätten att rösta och att ställa upp som kandidat i val; rätten till rättsligt och säkert skydd mot våld; och flera andra grundläggande civila och politiska rättigheter. Den engelska Bill of Rights, som antogs 1689, är ett exempel på en av de allra första konventionerna där staten avhåller sig från total makt och ger dess medborgare tillgång till en rad medborgerliga och politiska rättigheter. Ett annat exempel är den franska Declaration of the Rights of Man and Citizen som antogs efter den franska revolutionen 1789. Ytterligare exempel på liknande konventioner är den amerikanska konstitutionen och dess Bill of Rights som antogs efter det amerikanska frihetskriget. Grundarna av den amerikanska konventionen utformade den så att systemet skulle göra det svårare för statsapparaten att styra och den innehöll en maktfördelning mellan de olika statsfunktionerna så att deras makt begränsades. Avsikten var att förhindra en koncentration av makt och att skapa en fungerande men minimal statsapparat som gav maximal frihet för folket.

Den andra generationen uppstod i samband den industriella revolutionen och uppkomsten av den moderna arbetarrörelsen. Detta var en period med stora samhällsförändringar där nationalstaterna började utvecklas till välfärdsstater. Den andra generationen kännetecknas av att den innehåller mer ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Tillskillnad från första generationens rättigheter så ligger fokus här mer på konkreta objektiv, på olika materiella och sociala förmåner såsom exempelvis rätten till grundläggande nivåer av utbildning och hälsovård; rätten till en inkomst på existensminimumnivå som ger individen en skälig levnadsstandard; rätten till lika och acceptabla arbetsförhållanden; rätt till rent vatten och luft; och flera andra socioekonomiska rättigheter. Flera av andra generationens rättigheter förekommer exempelvis i artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Vi kan alltså här se att där den första generationens rättigheter var menade till att på sätt och vis distansera individen i samhället från statens makt och påverkan, så utmärker sig den andra generationens rättigheter mer åt de andra hållet. Andra generationen ålägger staten att involvera sig i sina medborgares liv och att garantera att vissa förhållanden och minimumnivåer säkerställs så att individen faktiskt kan ta tillvara på sina rättigheter.

Flera rättighetstänkare menar att många av de moderna rättighetskraven tillhör en ny och tredje generation av rättigheter. De vill alltså inkludera de rättighetsobjektiv som har kommit sedan slutet av 1900-talet tillsammans med tillkomsten av den moderna och alltmer globala miljö- och kvinnorörelsen. Den tredje generationen representerar således den allra senaste uppsättningen av mänskliga rättighetskrav vilka främst fokuserar på vår miljö, jämlikhet och erkännande av minoriteter. De bygger alltså i viss mån vidare på den andra generationens rättigheter. Rättighetsobjektiven i den tredje generationen inkluderar exempelvis rätten till en ren miljö, nationellt självbestämmande, olika program för positiv särbehandling, överlevnaden av ens modersmål, utvecklade välfärdssystem såsom föräldraledighet, rättigheter för olika minoritetsgrupper och så vidare. Canadian Charter of Rights and Freedoms är ett av de senaste medborgerliga rättighetsdokumenten som faktiskt innehåller hänvisningar till rättigheter från alla tre av dessa generationer.

Som vi kan se här så finns det historiskt sett en tydlig tendens att fler och fler politiska, civila och sociala anspråk likställs som mänskliga rättigheter i samhällsdebatten. Det finns både kritiska och positiva röster inom fältet av mänskliga rättighetsstudier för den här utvecklingen.

Kritikerna anser att det enbart är de civila och politiska rättigheterna, alltså de rättigheter som huvudsakligen återfinns i den första generationen, som bör ses som de verkliga och riktiga mänskliga rättigheterna. De andra socioekonomiska rättigheterna, de som främst finns i den andra och tredje generationen, betraktar kritikerna enbart som önskvärda ambitioner. De menar att förespråkarna för dessa andra generationsrättigheter är sociala aktivister som enbart försöker få igenom sina krav och sin egen ”smala agenda” genom att använda den mer kraftfulla retoriken bakom de mänskliga rättigheterna. Maurice Cranston var en av dessa rättighetstänkare som ställde sig kritiska mot den påstådda inflationen av rättigheter. Cranston med flera ansåg att den andra och tredje generationen var en ohållbar förlängning av de mänskliga rättigheterna och att de stod i skarp kontrast mot själva grundidén om mänskliga rättigheter. Cranston menade att hans kritik mot dessa nya rättighetskrav grundade sig både i filosofiska och politiska argument. På ett filosofiskt plan så menade Cranston att de nya rättighetskraven helt enkelt inte var vettiga och att de skapade en förvirrad uppfattning om mänskliga rättigheter hos gemene man. Cranston befarade att denna förvirring sedan skulle komma att spridas i det politiska systemet och därmed hindra skyddandet av de korrekta mänskliga rättigheterna.

Kritikerna ser ofta FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 som ett särskilt skadligt dokument och där den mänskliga rättighetsteorin började gå åt fel hål. Detta synsätt hade även Cranston som ansåg att dokumentet var ett försök till att transformera rättigheter till idealiska önskedrömmar. Cranston menade att detta var farligt då ett ideal är något som man kan sträva efter, men som inte omedelbart kan realiseras. En rätt däremot är något som kan realiseras och, utifrån en moralisk synvinkel, respekteras här och nu[4]. Cranston har en poäng här, ideal är inte lika kraftfulla som en tydlig rätt. Men kan inte också de medborgerliga och politiska rättigheterna i den första generationen, som Cranston så frenetiskt försvarar, också anses vara närmast idealiska? Frihet från slaveri och livegenskap, rätten att inte bli torterad eller utsatt för en inhuman eller degraderande behandling, och flera andra civila och politiska rättigheter är ju än idag inte självklara, inte ens i västvärlden. När exempelvis USA kan driva ett rättighetsvidrigt Guantanamo-fängelse så känns plötsligt flera av dessa rättigheter närmast som idealiska förhoppningar.

Det vanligaste argumentet från kritikerna är dock att kostnaderna för att tillhandahålla alla människor med kraven och förmånerna från andra och tredje generationsrättigheterna skulle vara chockerande höga, och det förutsatt att det ens är teoretiskt möjligt, vilket många kritiker inte är villiga att medge. Centralt i deras argumentation här är begreppen negativa och positiva rättigheter.

En negativ rättighet definieras som något som enbart kräver passivitet från skyldighetsbäraren, oavsett om det är en person eller institution, gentemot rättighetsinnehavaren. Skyldighetsbäraren uppfyller alltså sin plikt mot de mänskliga rättigheterna genom att bara avstå från att agera, exempelvis genom att inte hindra någon annan från hens rätt till yttrandefrihet eller från att avstå att utöva våld mot en annan individ. Följaktligen definieras en positiv rättighet som raka motsatsen då det är en rättighet som faktiskt kräver en aktiv åtgärd från skyldighetsbäraren gentemot rättighetsinnehavaren. Handlar rättigheten exempelvis om att alla medborgare ska ha rätt till en skälig levnadsstandard så krävs det sociala institutioner som kan förse detta till de individer som av olika anledningar inte har tillräckliga inkomster för sitt eget uppehälle. I Sverige finns exempelvis Socialtjänsten som ger ekonomiskt bistånd vilket möjliggör en skälig levnadsnivå.

Cranston och andra kritiker menade därför att de negativa rättigheterna var i linje med den första generationens rättigheter, medan de andra två generationsrättigheterna borde ses som positiva rättigheter. Kritikerna drog alltså slutsatsen att de socioekonomiska rättigheterna var alltför kostsamma och därmed också resulterade i orimliga krav mot skyldighetsbäraren. Detta medan de medborgerliga och politiska rättigheterna däremot ställer helt rimliga krav på skyldighetsbäraren och att de därför är praktiskt genomförbara. Denna tanke höll i sig ända fram till slutet av 1970-talet då Cranston och de andra kritikerna fick mothugg från mer samtida människorättsförsvarare.

En av dessa är Henry Shue som påpekade att flera av de mer traditionella medborgerliga och politiska rättigheterna från den första generationen inte bara var negativa rättigheter, utan att de faktiskt krävde ett aktivt handlande från skyldighetsbäraren, och därmed också kunde kosta avsevärda summor pengar. Shue pekande bland annat på hur rätten till en rättvis rättegång, som finns inom den första generationen, kräver en hel uppsjö av positiva funktioner för att kunna upprätthållas. Tänk bara på hur vårt rättssystem är uppbyggt, hur komplicerat och kostsamt det är att driva. Onoro O’Neill bygger vidare på detta resonemang och menar att den första generationens rättigheter kräver en rad institutioner för att vi ska kunna säkerställa att rättigheterna faktiskt efterlevs. O’Neill resonerar att det exempelvis inte kan finnas någon effektiv rättsstat utan ett polisväsende där brottsbekämpande poliser anställs och tilldelas arbetsuppgifter. O'Neill påpekar också att utan diverse samhällsinstitutioner så kan vi inte hålla ämbetsmän och myndighetsorganisationer ansvarsskyldiga.

Det är tydligt, anser jag, att Cranston och de andra kritikerna fick fel. De nya rättighetsgenerationerna verkar inte ha påverkat stödet för de mänskliga rättigheterna på ett negativt sätt. Folk är inte mer förvirrade kring vad de mänskliga rättigheterna innefattar idag. Det är nog snarare så att kunskapen och uppmärksamheten kring de mänskliga rättigheterna förmodligen aldrig varit lika hög som den är idag, och detta trots att flera nya och olika rättigheter har lanserats. Men den gamla kritiken mot de olika rättighetsgenerationerna känns igen i dagens debatt kring den påstådda inflationen av de mänskliga rättigheterna. Samma misstänksamhet mot FN och argumenten att de nya mänskliga rättighetsidéerna bara kommer att förvilla människor återfinns än idag.

De olika generationsrättigheterna skiljer sig egentligen inte från varandra, de bara anlände vid olika tidpunkter men syftar till att fullfölja samma uppgift, nämligen att skydda våra mänskliga rättigheter. Jag ser det därför inte som att de mänskliga rättigheterna blir urvattnade, istället blir rättigheterna bara mer specifika och utvecklade. Mänskliga rättigheter i internationella avtal och konventioner har uppkommit efter långa perioder av intensiva politiska förhandlingar och kompromisser, de är därför skrivna på ett sätt så att det skapas ett politiskt spelrum åt nationer för egna tolkningar. Därför är det viktigt att utsatta grupper och minoriteter nu får ett välbehövligt stöd och att deras rättigheter förtydligas.

Världen utvecklas och förändras i snabb fart. Nya problem som är globala i sin karaktär uppstår hela tiden. De mänskliga rättigheterna kan inte stå still utan måste också följa med i utvecklingen. De grundläggande rättigheterna kommer att vara kvar medan våra nya värderingar förhoppningsvis kommer att fortsätta utveckla och förnya den mänskliga rättighetsidén.

...

Om du vill lära dig mer så kan du kolla in dessa källor:

• Cranston, Maurice, "Human Rights, Real and Supposed," i The Philosophy of Human Rights, red. Patrick Hayden (St. Paul, MN: Paragon Press, 2001).
• O’Neill, Onora, “The Dark Side of Human Rights,” International Affairs 81,2 (2005).
• Orend, Brian. Human rights: Concept and context, (Peterborough, Ontario.: Broadview Press, 2002).